Pet Sematary
USA, 2019, USA
Regi: Kevin Kölsch och Dennis Widmeyer
Distributör: Fox-Paramount
Skådespelare: Jason Clarke, John Lithgow, Amy Seimetz mfl.
Längd: 101 minuter
Släpp: På svensk DVD, Blu-ray och 4K Ultra från 19 augusti 2019
Betyg: 5 av 10
”I dont wanna be buried in a Pet Semetary”
Det är väl omöjligt att inte ha en viss förväntan när man ska se en nyversion av en i mina ögon klassisk skräckfilm, som bygger på min favoritförfattare Stephen Kings fantastiska bok som kom ut redan 1983. Väl värt att nämna är att det var en av de första skräckfilmerna jag såg och som verkligen skrämde mig. Förväntningarna höjs också en hel del när jag tänker tillbaka på hur extremt bra Andy Muschietti lyckades med sin nyversion av ”It”. Med detta sagt vill jag säga att förväntningarna och kraven på att ”Pet Sematary” är rätt höga.
Storyn känner nog de flesta till. Filmen handlar om Doktor Louis Creed som flyttar ner till Ludlow ifrån Boston för ett nytt jobb. Med sig har han sin fru Rachel samt barnen Ellie och Gage och, att inte förglömma, katten Church. De flyttar in i ett stort hus med en stor tillhörande mark. Redan när de kommer på plats så märker de att på vägen precis utanför huset så far lastbilar förbi i en alldeles för hög fart. Dottern Ellie upptäcker tidigt att i skogen utanför huset finns det en mystisk djurkyrkogård där invånarna begraver sina djur när de har dött. Här möter Ellie också deras granne Jud Crandall, som spelas av den alltid lika fantastiska John Lithgow och som kommer att spela en mycket viktig roll i filmen där han förklarar att ibland är ”döden bättre”. Allt är frid och fröjd ända tills en familjemedlem hittas död längs vägkanten och döden blir närvarande i familjen…
Redan tidigt upplever jag filmen som väldigt stämningsfull och med ett mystiskt soundtrack. Kameraarbetet är riktigt snyggt också. Det känns som om de verkligen vill göra en filmen rättvis och bra. Jag tror också de har sneglat något på ”It” ifrån 2017 med hur filmen är gjord. Bitvis är den riktigt bra och speciellt scenerna med Jud Crandall är riktigt välskrivna. Det är svårt att inte jämföra nyversionen med originalfilmen och det som talar till denna films favör är bättre skådespelare och något mörkare i sitt utförande. Samt är det riktigt intressant att de har valt att gå ifrån både bokens och originalfilmens story för några småändringar, vilket fick mig överraskad på ett positivt sätt. Det som är fokus mer i denna film är just föräldraskapet och mammans relation till döden. Det är obehagligt och lyckas komma inför ens skinn. Filmen tar ju upp ett ämne som berör alla på något sätt, döden och hur vi hanterar döden av någon vi älskar. Filmen fångar också till viss del det som Stephen King gör allra bäst att skapa karaktärer som känns verkliga och levande.
Dock känns den som något för långsam i sitt utförande och tappar tempot mitt i filmen. Den hade kanske kunnat vara något kortare och jag är inte alls förtjust i hur slutet är. På bluray-utgåvan finns det dock ett alternativt slut som jag hoppades skulle tillfredsställa mig mer. Det var tyvärr nästan lika dåligt. Ibland får jag känslan av att filmen är hastigt inspelad och det är synd, för den hade alla möjligheter att bli riktigt lyckad.
Summan av allting gör att jag absolut hade förväntat mig mer. Även om det absolut inte är en dålig film så hade den kunnat vara så mycket mer. Dock ser jag fram emot de fortsatta nyversionerna av Stephen Kings böcker och filmer. Det kan jag aldrig få för mycket av. Ett tips är dock att du av Pet Sematary inte förväntar dig något jätteläskigt som får dig att hoppa till i tv-soffan, utan en skrämmande berättelse om att ibland är döden faktiskt bättre.
– – –
Christoffer Strid