Pain & Gain (2013)

Pain & Gain
Actionkomedi, USA, 2013
Regi: Michael Bay
Skådespelare: Mark Wahlberg, Anthony Mackie, Dwayne Johnson, Ed Harris m.fl.
Distributör: Paramount
På svensk DVD & Blu-ray från: 2014-01-15

— — —

p&GMichael Bay säger sig ha velat göra filmen Pain & Gain sedan tidiga 2000-talet. Han har dock inte funnit tid då arbetet med blockbusters som Transformers-filmerna krävt hans fulla uppmärksamhet. 2013 så kom Bay dock till skott. Med en (i Bays mått) mager budget på 20 miljoner dollar så blev Pain & Gain verklighet. Skillnaden mot den typ av storskalig popcorn-action som man vanligtvis förknippar Michael Bay med slutar dock inte vid denna ”låga” budget. I Pain & Gain riktar sig Bay mot en äldre målgrupp och filmen bottnar i ett verkligt brottsfall från mitten av 1990-talet.

Skådeplatsen för Pain & Gain är det soliga Miami och året är 1994. Här finner vi träningsfreaket Daniel Lugo, som spelas av en synnerligen välpumpad Mark Wahlberg. Lugo är arketypen för uttryck som ”bara muskler men ingen hjärna”. Dessutom har Lugo fastnat i sin egen snedvridna tolkning av den amerikanska drömmen. Han ser sig själv som en ”Doer” – en handlingens man i en värld där den som vågar ta för sig garanterat når framgång. Men trots att hans kropp är i det närmaste perfektion så låter obegripligt nog Lugos framgång vänta på sig.

Plötsligt dyker dock den stora möjligheten upp i form av en rik gäst (Tony Shalhoub) på det hotel där Lugo jobbar som träningsinstruktör. Tillsammans med sina två vänner, den naiva Adrian Doorbal (Anthony Mackie) och den fullkomligt hjärndöda Paul Doyle (Dwayne Johnson), så skrider Lugo till handling. Hans plan är att kidnappa den rika gästen för att sedan tvinga honom att skriva över alla sina tillgångar på Lugo och hans vänner. I Lugos  ögon ter sig detta som en genial och dessutom lättutförd plan. Men så enkelt blir det naturligtvis inte. Med detektiven Ed DuBois (Ed Harris) hack i häl blir detta början på ett idag ökänt brottsfalls i Miamis historia. Ett fall som kantades av både mord, tortyr och inte minst – av total idioti…

Det går inte att sticka under stolen med att Pain & Gain är en film med uppenbara kvalitéer. Hantverksmässigt är filmen oklanderlig med en fartfylld klippning, stiligt kameraarbete och stämningshöjande Scorsese-doftande berättarröster. Bay får också på ett framgångsrikt sätt Miami att framstå sådär magiskt förförande som myten säger och känslan av en nästan obegränsad lyx (för den som har pengar) ligger som en glättig slöja över filmen. Dessutom har Bay på ett bra sätt fångat det populärkulturella klimatet som fanns under 90-talet genom att detaljerat lyfta fram typiskt kläd- och prylmode samt epokens populärmusik. Coolios megahit Gansters Paradise fungerar som filmens ledmotiv, och ingen låt skulle väl egentligen kunna passa bättre till denna typ av historia. Michael Bay kan det här med yta, det råder det ingen som helst tvekan om. Växte man dessutom (som jag gjorde) upp under 90-talet så är det inte utan att man blir en smula nostalgisk.

Såhär kom man undan med att klä sig under 90-talet
Såhär kom man undan med att klä sig under 90-talet

En annan kvalité är filmens skådespelarinsatser. Wahlberg är till att börja med som klippt och skuren för rollen som den inte helt verklighetsförankrade Daniel Lugo. Wahlberg spelar sin karaktär med både närvaro och engagemang och i hans händer blir Lugo lika tragikomisk som han är intensiv och emotionellt förvirrad. Av någon anledning är det heller inte speciellt svårt att acceptera Marky Mark Wahlberg i rollen som både utseendefixerad och något lågbegåvadad. När han dessutom svassar runt enbart i Calvin Klein-kallingar, ett plagg som Wahlbarg själv var ansiktet utåt för under tidiga 90-talet, är det svårt att inte se rolltolkningen som en metakarikatyr av honom själv. Detta är onekligen mycket underhållande och det är nog ingen skulle ha passat bättre i rollen som Daniel Lugo än just Mark Wahlberg.

Verklighetens Daniel Lugo och Mark Wahlberg
Verklighetens Daniel Lugo och Mark Wahlberg

Både Wahlbarg och Mackie har byggt upp sig fysiskt så det står härliga till för att passa in i sina roller. Men trots detta framstår de som små hobbitar jämfört med Dwayne ”The Rock” Johnson som pumpat sig lika stor som hans karaktär är enfaldig. Till stor del får Johnsson också stå för filmens mest komiska situationer. Det är dessvärre här vi kommer till Pain & Gains betydligt svagare sidor.

Det är svårt att inte se komiken i Lugos och hans body buildande kompisars sätt att resonera och inte minst – hur de handlar i pressade situationer. De är helt enkelt tre kompletta idioter som dessutom, åtminstone i Lugos fall, tycker det är helt ok att mörda andra människor om det gynnar deras intresse. Det är därför enkelt att förstå attraktionen Michael Bay känt för denna ”sanna” historia och således varför han ville göra filmen. Men tyvärr har Bay gjort ett stort misstag – han har underskattat publiken totalt.

Pain & Gain är utöver det verklighetsbaserade handlandet av Lugo och hans kumpaner tyvärr också fylld av riktigt låg, genomrutten och ofta sexistisk humor. Detta hade inte behövts. Vi skulle förstått och skrattat åt Lugo och hans tragikomiska kompisar helt utan en massa potens-skämt och annat påfrestande trams. Att sitta och skratta åt en massa billig ”penis-humor” i scener där Lugo och hans vänner försöker ha ihjäl någon stackare känns dessutom ganska smaklöst och lågt. Speciellt då det faktiskt rör sig om ett verkligt brottsfall med existerande offer och efterlevande. Med detta flamsande skjuter sig dessvärre Michael Bay rejält i foten. Han begår nämligen ett av de största misstag en filmskapare kan göra; han ger åskådaren känslan av att han inte riktigt våga stå för sin film utan verkar istället försöka gömma sig bakom en massa ytlig humor. Usch Michael Bay. Jag trodde ärligt talat att du förstod bättre.

Michael Bay verkar tycka att kidnappningar och tortyr är riktigt tokroligt
Michael Bay verkar tycka att kidnappningar och tortyr är riktigt tokroligt

Pain & Gain är med andra ord typexemplet på en film som lyckas både ha höga kvalitéer samt vara rejält unken på samma gång. Den har ett rasande och medryckande tempo som kombinerat med sin effektiva klippning, miljö och skådespelarinsatser kunde ha blivit något riktigt minnesvärt. Men så blev det inte. Istället så påminner faktiskt Michael Bays Pain & Gain en smula om filmens Daniel Lugo. Den är perfektion personifierat när det kommer till det som ögat först möter, men under ytan är allt mest ogenomtänkt, osmakligt och faktiskt ganska korkat.

Någon borde kanske ha berättat för Michael Bay att om han vill attrahera en äldre målgrupp (än de 13-åringar som går på hans Transformers-filmer) så är förmodligen inte pubertal humor det smartaste av grepp. Tråkigt för oss som ser filmen att Michael Bay inte själv insett detta. Ännu tråkigare är det dock för Mark Wahlberg vars mycket fyndiga rolltolkning nu snabbt kommer att falla i glömska.

Betyg: 4 av 10

— — —
Kristoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*