Metallsvenskan 2015

11265247_1038839689468103_8197617415325237295_n

Det tyngst stående inslaget i svensk doom metal-historia är och förblir Candlemass, som ställer sig på scen vid 18.30, där solen fortfarande gör sig påmind över Metallsvenskans fält. Som genrens namn antyder är det inte ljusa majkvällar som är bäst passande för ett band som detta, men de lyckas ändå förvalta det hela väl. Det är ett gäng sammanspelta musiker som låter de tunga tonerna eka över den samlade publiken och även om doom metal i grund och botten kan te sig som en dyster subgenre, lyser spelglädjen från Candlemass igenom och smittar av sig bra på åskådarna. Tyvärr dras spelningen med ett väl dovt ljud, trots genren, vilket gör att det mullrar på för mycket för att man riktigt ska kunna njuta fullt ut. Som dåligt inlyssnad på bandet måste jag ändå säga att Candlemass gör ett gott intryck på mig, och med lite mörkare väderförutsättningar och en bättre kontrollerad bas i ljudet hade det här kunnat bli än mäktigare. (5,5 av 10)

Det råder ingen som helst tvekan om att årets ondaste inslag på Metallsvenskan kommer från Polen. Bandet har hållt på sedan 90-talets början, och där sångaren kämpat mot både cancer och rättegångar kring att ha bränt biblar. Behemoth har vuxit till att göra sig välförtjänta av sitt bandnamn och med den fantastiska plattan The Satanist (2014) har de för alltid gjort sig ett än mer relevant inslag på metalscener världen över. Den som lyckas att inte gripas tag av atmosfären som direkt skapas av sångaren Nergal och hans mannar ljuger, för det är omöjligt. När de brutala tongångarna väller ut över Brickebackens IP och dödsmetall möter black metal i en satanisk symbios kapitulerar man som åskådare. Lägg där till ett band som spelar sina (knappast lätta) djävulshyllningar felfritt, och som stöttas av ett kanonljud, och du har en spelning ingen kan gå ifrån oberörd. När avslutande O Father, O Satan, O Sun! avhandlas står man bara och gapar, fullständigt övertygad om att Lucifer är den rätte snubben att ty sig till om man ska tro på något övermänskligt. Med tanke på vad Behemoth har mött, tagit sig igenom och kommit tillbaka med, känns det som att ingenting i världen skulle kunna rucka på dessa polska herrar. (8,5 av 10)

Lördagen skulle komma att fördömas av vädrets makter, där nästan konstant regn blev ett ovälkommet inslag, som förvandlade gräsplanen till ett hav av lera och ens skor till sörjiga tygbitar. Tur då att det skulle bjudas på bra musik, där det första aktuella var Powerwolf, det tyska bandet med en stark fascination för varulvar. Om det är något band under Metallsvenskans två dagar som handlar om att få med sig publiken, så är det dessa tyskar. Ta vilken låt du vill av de som framfördes och du har en refräng som alla kan sjunga med till, gärna med näven knuten och höjd mot skyarna. Bandet lyckas bra med att låta trallvänlighet möta välsnickrad metal, och blir på så sätt något eget som sticker ut från mängden. Att publiken är med på noterna märks tidigt, och det är svårt att inte gång på gång spricka upp i ett leende på den show tyskarna bjuder på. Powerwolf gör sig helt enkelt väldigt bra live och känns som ett genomtänkt koncept, där det inte råder någon som helst tvekan om att bandet trivs på scenen. Visst kan man tycka att det är lite lustigt att de står och skanderar att de för en ”fight against pop music” när många låtar skulle kunna vara ett fungerande inslag i Eurovision med sina catchiga melodier och refränger, men det ser jag mer bara som en extra välkommen krydda i det här ljuva hopkoket av penisskämt, varulvshymner och distade gitarrer. (7 av 10)

Power metal är en genre som får ta mycket skit från finare salonger, där det inte passar sig att sjunga om svärd, drakar och magi. Detta bryr sig inte Faluns Twilight Force om det minsta när de med svärd och fantasykläder äntrar Metallsvenskan minsta scen på lördagskvällen. En tapper, om än något liten, väderpiskad publik har samlats för att ta del av vad jag tror kan vara Sveriges framtida hopp inom power metal, och bandet levererar. Här är det power metal för fulla muggar som gäller, med allt vad det innebär. Syntsolon avlöser slagkraftiga refränger och smålökigt (men charmigt!) mellansnack om strider och episka förekomster av allehanda slag. Ljudmässigt är det inte på topp däremot, där trummorna tar över ljudbilder och gitarrerna får falla bak, vilket gör att intrycket inte blir lika kraftfullt som man kunnat önska. Inte för att Twilight Force bryr sig om det, de kör fullt ut från början till slut och får snabbt med sig publiken på noterna. Setlisten består i princip helt av deras första, och hittills enda, fullängdare, som gör sig bra live. Med en större scen, publik och bättre ljud tror jag att det här kan bli ett band att räkna med ännu mer i framtiden, och det är inte mycket som talar mot att det kommer bli så. (6,5 av 10)

Trots att megastjärnan Lemmy är affischens stora dragplåster är det inte hans mannar i Motörhead som får avsluta festivalen (även om det var tänkt så från början). Den äran går istället till Tysklands stoltheter Blind Guardian, som får den i situationen något otacksamma uppgiften att närmre midnatt trollbinda en publik som i flera timmar utstått gyttja, regn och bistra vindar. Det märker man snabbt inte är ett problem överhuvudtaget och redan i första mellansnacket har sångaren Hansi Kursch fått med sig publiken. Sist jag såg bandet var det på Fryshuset i Stockholm och de hade mer speltid som definitivt huvudband, men efter att ha bevittnat dem på en festivalscen lutar jag åt att tro att det är där som bandet hör hemma. Ljudet är kanonbra och bandet förvaltar detta väl när deras välspelta power metal-hymner påminner oss om varför de är såpass stora (och hållt på så länge) som de är. Jag glömmer nästan bort mina iskalla och blöta fötter när bandet radar upp låt på låt som gör sig fantastisk, där höjdpunkten är den melankoliskt storslagna Lord of the Rings. När de sista tonerna av Valhalla klingat ut är det genom gyttja jag vandrar mot bussen, med hjärtat hårt bultande av tyskarnas fenomenala framförande, önskandes att de fått spela ännu längre. (8,5 av 10)

– – –

David Larsson; FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*