Jag måste erkänna att jag var något skeptisk när jag först hörde talas om Kvelertak. Ett gäng norrmän som enligt hörsägen skulle spela en blandning av lite alla möjliga hårdare musikgenrer, med doft av det norska arvet från black metal. Som delvis konservativ black metal-lyssnare ringade detta illa i mina öron, varav det dröjde innan jag ens brydde mig om att lyssna på bandet. Shame on me. När Kvelertak intar scenen på Ritz i Örebro är det ställt bortom allt tvivel att de har något väldigt eget att bjuda på, där mötet mellan genrer fungerar alldeles utmärkt. Med en uggla på huvudet kliver sångaren Erlend Hjelvik och hans mannar upp på scenen och inleder med öppningsspåret Åpenbaring från 2013 års skiva Meir. Därefter är det en show utan andetag (passande med tanke på att ordet Kvelertak är norska för strypgrepp) där låt efter låt avhandlas med fokus på energi och ös. Med två skivor i bagaget och ett stort antal spelningar märks det att Kvelertak trivs på scenen och att de vet vad de gör. Det är inget stillastående gäng musiker som står och hamrar av låtar på rutin, istället rör de flesta bandmedlemmar sig över scenen som att de äger den, vilket de också gör den här kvällen. Med sin bara bringa får sångaren med sig publiken från första stunden, och det är en viss upplevelse att höra folk bredvid stå och skråla med på norska.
Även om publiken är med på noterna hela spelningen igenom, tappar jag fokus emellanåt. Detta beror helt enkelt på att låtarna inte skiljer sig åt nog mycket, vilket väl å andra sidan också är ett tecken på att Kvelertak hittat sitt sound och fortsatt på den stigen. Det blir dock lite av ett upprepande mönster stundtals, där mer ”hittiga” låtar som Mjød och Ulvetid sticker ut som kvällens höjdpunkter, vilket de också är. Detta kan dock bandet som liveorkester inte klandras för, utan det beror på låtmaterialet. Bandet gör fortfarande det bästa av möjligheten och vägrar låta publiken bli besviken av deras framträdande som inte tappar energi under kvällens gång. Det är ett hungrigt band som gör allt för att få med sig åskådarna, och eventuellt slit som uppstått från hårt turnerande märks inte av här. Det är dessa saker som gör Kvelertak till en så underhållande liveakt att beskåda, och även den mest tjurmulne hårdrockare kan inte neka till att det finns något nästan primalt i Kvelertaks ösigare låtar som talar direkt till ens fysiska sidor.
När bandet slutligen går av scenen är det en synligen nöjd publik som fått uppleva Norges just nu hetaste band, och det kan inte understrykas nog hur mycket jag uppskattar att band som dessa ges plats på scen i Örebro. I en medelstor svensk stad är artister som Kvelertak inte alltid givna, men med tanke på publikuppslutningen och vilket avtryck bandet lämnade finns det hopp att tro att musikscenen i Örebro kan fortsätta växa, något vi tidigare sett med band som Primordial och King Diamond på närkisk mark. Tills dess lär energin som Kvelertak delade med sig av sitta kvar en stund hos de som var där och jag tror knappast att deras framgångståg världen över kommer att svalna av, åtminstone är detta inte synligt hos bandet själva.
Betyg: 6 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör