Såhär stolt över att vara svensk har jag nog inte blivit sedan jag såg Dolph Lundgren i ”The Punisher” (1989) för första gången.
Innan skäggapan Chuck Norris tramsade bort sig i fåniga tv-serier och med vansinniga högerradikala uttalanden så gjorde han faktiskt några hyfsat hårda actionfilmer. En av de tveklöst bästa är ”The Octagon” där Norris sparkar sig igenom ett otal skoningslösa ninjor.
Släpandes på en kista anländer den mystiske vandraren Django till en ödelagd stad. De få invånarna som har stannat är terroriserade av två banditgäng som ligger i konflikt med varandra och det blir upp till Django att ta hand om dem en efter en.
I ”Dark Angel” visar det sig att en tre meter lång utomjordisk knarklangare landat mitt i Houston och börjat använda mänskliga kroppar för att utvinna en ny superdrog. Det är nu upp till polisen Caine (Dolph Lundgren) att stoppa den tungt beväpnade rymdvarelsen…
Man kan välja att se Mario Bavas ”Bay of Blood” som en skön retroskräckis eller välgjord spagettisplatter-rulle. Eller så kan man se den som intelligent fotokonst som blandar det makabra med det vackra på ett sådant genomtänkt sätt att dess ringar finns på vattnet än idag. Det viktigaste är kort…
Dario Argento är utan överdrift en av de skickligaste italienska regissörerna någonsin. 1980 gjorde han ”Inferno”, en film som bokstavligen kan beskrivas som en filmatiserad mardröm.
Vampyrgenren har de senaste åren fått en gigantisk boom, men genren var även stor på 80-talet, och ”Fright Night”, där vi får följa en tonåring vars nya granne visar sig vara vampyr, befinner sig i genrens absoluta toppskikt.
Det är svårt att säga blaxploitation utan att tänka på Pam Grier. Hennes namn är helt enkelt synonymt med denna både älskade och rejält bespottade genre. i Jack Hills ”Coffy” gestaltar hon en hämnande hagelgevärsbestyckad sjuksköterska.