Meny Stäng

Joker (2019)

Joker
Drama, USA, 2019
Regi: Todd Phillips
Skådespelare: Joaquin Phoenix, Frances Conroy, Robert DeNiro mfl.
Längd: 120 minuter
Släpp: Svensk biopremiär 4/10 2019
Betyg:  10 av 10


Sällan eller aldrig har jag känt när eftertexterna börjar rulla på en film att jag vill ställa mig upp och applådera. Även om filmen varit kalas så är det något djupt inom mig som förbjuder mig från att göra detta. Minns en kamrat som efter Dick Tracy (W. Beatty 1990) ställde sig upp och gav iväg en rungande applåd och ett högt BRAVO i salongen. Redan då förstod jag att det var något jag aldrig skulle kunna få för mig att göra. När eftertexterna till Joker började rulla så var det nära dock, det kan jag säga redan nu. Jag gick in i filmen ganska blint, sett någon trailer och läst några betyg, men inga recensioner. Är glad att jag gjorde det för jag hade då egentligen inga förväntningar på filmen. Var det en origin-story om Jokern ifrån Batman? Ingen aning. Var det en annan karaktär som råkade dela namn med sagda karaktär från Gotham? Kanske det. Vad för slags film skulle jag få se egentligen när jag parkerade min yta i biostolen? Återstod att se.

Arthur Fleck (Joaquin Phoenix) är en clown som kämpar sig fram i vardagen med ströjobb i en allt kallare stad. Han bor med sin sjuka mamma (Frances Conroy) i ett mindre bemedlat område och omvärlden tycks inte förstå honom överhuvudtaget, i den mån de ens lägger märke till honom. Han drömmer om en karriär som stand up-komiker och att hamna i Murray Franklins (Robert De Niro) show på TV. Allt medan samhället och livet tränger på så sker ett antal händelser som ska komma att ändra Arthurs liv och föra honom mot något helt nytt. Ett slut och en ny början.


Jag vill börja med att tacka de jag delade filmupplevelsen med i biosalongen. Det var knäpptyst, inget fipplande med mobiltelefoner eller putslustiga kommentarer som aldrig är skoj. Jag förstår varför, för jag var helt överkörd efter filmen och misstänker att flera andra delade samma känsla. Det första jag sa till min sambo som satt bredvid var att detta högst troligen var den bästa filmen hittills på 2000-talet. Det här är otroligt bra på precis alla plan. Kanske först ska börja med vilken otrolig rolltolkning som Joaquin Phoenix gör. Jag uppskattade honom väldigt mycket i I’m Still Here (C. Affleck 2010), och tyckte han var bra som Johnny Cash i Walk The Line (J. Mangold 2005) men här tycker jag han överträffar sig själv som den plågade och sökande Arthur Fleck. Hur han visar ett mentalt sammanbrott, sorg, skratt, sin diagnos och överlag hur hans manér är i filmen är otroligt bra. När man själv brottas med depression och liknande psykiska besvär kan scener i filmen ligga väldigt nära sanningen, och det är väldigt jobbigt stundtals, men det är ändå med respekt som det visas upp. Naket. Det blir aldrig underhållning av det. Det är väldigt mörkt och hela stämningen i hur filmen är, hur den ser ut och hur den spelas känns väldigt Taxi Driver (M. Scorsese 1976). Men det är inte tal om någon kopia av den, mer att det känns som om de existerar i samma universum, Fleck och Bickle. Det är därför extra roligt att Robert De Niro är med i Joker. Både för Taxi Driver-kopplingen, men också för att Joker har beröringspunkter med King Of Comedy (M. Scorsese 1982). Det är genomgående bra skådespelare som gör sina roller rättvisa i Joker. Phoenix ska ha en Oscar för sin tolkning av Arthur Fleck, så enkelt är det.

Det som stod ut med Joker utöver det kompakta mörkret som jag verkligen uppskattade, även om det stundtals var väldigt jobbigt, är att de vågar vända och vrida på saker som vi genom åren lärt oss. Det är speciellt en karaktär i filmen som vi lärt oss tycka om, sett som en riktig filantrop och good guy som i denna film visar upp andra sidan av människan. Jag vill inte gå in på vem det är, men greppet var väldigt uppskattat hos mig. Dessutom är utseendet på filmen väldigt passande till stämningen. Borta är nutidens glansiga, skarpa färger och mängder av dataeffekter. Istället lämnas vi med en murrig, nedtonad och skitig film. Det ser alltid lite ruggigt och rått ut, eller så ser det ut att vara sådär vidrigt svettigt det kan vara i en storstad och hela tiden med ett samhälle som inte bryr sig om dig som bakgrund. För det är också en sak jag verkligen uppskattar med Joker, att den vågar gå in och peta i saker som de facto är problem i samhället. Arbetssituationen, nedmontering av sjukvården och liknande får sig alla en släng av sleven. Det blir aldrig pekpinne, men man kan dra många paralleller till hur det faktiskt ser ut idag även om filmen ska utspela sig 1981. I USA har filmen fått kritik för den enligt vissa ska glorifiera våld och redan innan filmen släpptes så var rösterna högljudda mot den på grund av dådet som James Holmes utförde 2012, då 12 personer sköts ihjäl under en visning av The Dark Knight Rises (C. Nolan 2012). Rädslan att filmen skulle utlösa en rad copycats var stor, medan det inte var någon som funderade på hus USA’s sjukvård, arbetssituation, ekonomiska förutsättningar och kanske framförallt vapenlagar fungerar… Men, det är en annan diskussion för en annan tid så jag avslutar min tankegång där. Men, kanske dags att sluta skylla på filmer och tv-spel… igen.

Måste också lyfta fram musiken i filmen, och kniper Phoenix en Oscar för bästa huvudroll så ska Hildur Guðnadóttir ha en för musiken, för den är riktigt bra med. Inte så förvånande då hon även gjorde musik till den otroligt bra tv-serien Chernobyl (C. Mazin 2019). Det blir, hur klichéartat det än låter, som en extra skådespelare i filmen och höjer upp det ytterligare ett snäpp. Soundtracket är överlag passande, även om det skaver såklart att Gary Glitter kan komma att få en slant då Rock N Roll (Part 2) är med i filmen. Förhoppningsvis hamnar den checken i någon annans ficka än just hans.

Trots att jag lyckades hålla mig från att vilt applådera i biosalongen när eftertexterna började rulla så har jag inte kunnat sluta prata om filmen sedan jag såg den. Det finns mycket som är öppet för tolkningar i den, och mycket att diskutera kring. Jag uppskattade att filmen är så öppen, och att det finns så många olika infallsvinklar men kan se den från utan att det för den sakens skull göra tittandet sämre, eller att det står i vägen för att få en bra filmupplevelse. Det är en väldigt mörk historia, den är jobbig att se och den tål att både ses om flera gånger och diskuteras. Man kan sätta den i relation till den omvärld vi har om man vill det. Joker är en otrolig film. Den ser bra ut, den har ett djup, ett enormt mörker tolkat av bra skådespelare till ett väl sammansatt soundtrack. Jag står fast vid att detta mycket väl kan vara 2000-talets hittills bästa film, den är utan tvekan på en topp 3-placering i alla fall… men jag börjar mer och mer bli säker på att den tar guldmedaljen. Jag hoppas att Joker ska bana väg för ytterligare filmer i samma stil och känsla, för detta är verkligen en njutning att se rent filmiskt och fick mig att bli helt varm i kroppen av att veta hur bra film kan vara. För att citera Johannes Klenell på tidskriften Arbetet: ”Vad roligt det var att se en riktig bra film som var som film var förr ändå!” Joker känns som den är gjord för länge sedan, i en annan tid, men ändå ny och fräsch. Filmer som denna är en av anledningarna till att jag älskar film så mycket, och avskyr delar av samhället så mycket. Hatten av Todd Phillips, detta är otroligt bra.

– – –

Mikael Hammarberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *