Fright Night (1985)

Fright Night

Skräck, USA, 1985

Manus och regi: Tom Holland

Distributör: Nordisk Film

Medverkande: Chris Sarandon, William Ragsdale, Roddy McDowall mfl.

Längd: 106 minuter

Finns på svensk DVD från: 2000-11-22

– – –

Det vore en underdrift att påstå att vampyrer har fått ett uppsving de senaste åren, vilket väl knappast kan ha undgått någon. Delvis har vi den extremt populära Twilight-serien, där både böcker och filmer drar in gigantiska summor, men även den amerikanska TV-serien True Blood och den svenska filmen Låt Den Rätte Komma In (2008), som dessutom fått en amerikansk re-make, visar tydligt på detta. Vampyrer är dock långt ifrån någon ny företeelse, det är snarare det monster som hängt med ända sedan skräckfilmens födelse, och som aldrig tappat helt i popularitet, även om den givetvis gått i olika stora vågor. 80-talet gav oss en hel del godbitar i vampyrfilmsväg, där den som nått högst kultstatus är Lost Boys (1987). Innan han gjorde Den onda dockan (1988) debuterade Tom Holland med en av de mest ihågkomna vampyrfilmerna från detta underbara decennie.

I Fright Night (1985) får vi följa tonåringen Charlie (William Ragsdale), som älskar TV-serien Fright Night som visar gamla vampyrfilmer. När det flyttar in en ny granne i huset bredvid börjar Charlie genast ana oråd, och det står snart klart för honom att hans granne, spelad av Chris Sarandon, är vampyr. Givetvis är det ingen som tror på Charlie till en början, och han får kämpa i motvind för att ens ha en chans att överleva hotet från hans blodtörstiga granne. När hans vänner i ett försök att få Charlie på andra tankar lejer Peter Vincent (Roddy McDowall), programledaren för Fright Night, för att bevisa att grannen inte är vampyr, får de bevis på att Charlie faktiskt hade rätt, och natten som följer ska bli en de aldrig glömmer…

Om man läst mina recensioner framgår det troligen rätt så tydligt att jag hyser en stor kärlek för 80-talsskräck, och Fright Night cementerar denna kärlek ytterligare. 80-talsstämningen är ytterst påtaglig, vilket man redan på ytan kan se på kläder och höra på det fantastiska soundtracket, men det finns även något annat som känns väldigt tidstypiskt, som jag inte riktigt kan sätta fingret på med ord. Specialeffekterna i filmen är helt makalösa, där vi får se allt från smältande varelser till varulvsförvandlingar, och allt är gjort på ett sätt som man i princip bara kan hitta hos filmer från 80-talet. Nu är jag knappast någon som har vanan att klanka ner på filmer bara för att de är nya, men faktum är att det aldrig skulle kunna göras en film som Fright Night idag, vilket gör att det på något sätt blir lite smärtsamt att se den här filmen, då man gång på gång inser att film av den här sorten tillhör en svunnen tid.

Tom Holland lyckas med sin regidebut att skapa en perfekt blandning av skräck och underhållning, där han lyckas bevara balansen mellan de båda på ett alldeles fenomenalt sett som jag sett i ytterst få filmer. Jag tycker dock aldrig att filmen lutar över åt det mer humoristiska hållet, även om det finns vissa sådana inslag, utan i grund och botten är det här en stundtals riktigt spännande skräckfilm. Den spelar skickligt på många av genrens konventioner och även om den inte uppfinner något nytt så känns den aldrig som någon film i mängden, utan den lyckas i stället utmärka sig som en av de absolut bästa genrefilmerna från 80-talet, vilket inte säger lite om dess otroligt höga kvalitet. Den sträcker sig till att bli så mycket mer än bara en vampyrfilm, även om den i mångt och mycket följer redan satta regler för hur en sån här film bör vara, men den gör det med så mycket kärlek, hjärta och själ att det istället för en simpel kopia blir en strålande form av hyllning till en genre som är lika odödlig som monstren den visar upp.

En hyllning som bland annat tar sig form i karaktären Peter Vincent, som är en kärleksfull referens till skräcklegendarerna Peter Cushing och Vincent Price. En karaktär som för övrigt i mina ögon nästan blir filmens intressantaste, då han är en gammal man som befinner sig i en värld som sprungit förbi honom, vilket tar sig uttryck i att hans föråldrade TV-serie läggs ner i brist på tittarsiffror. Hans möte med vampyrerna blir ett slags uppvaknande för honom, något som ger honom förnyad livskraft och som gör att han bidrar till att han slutar vara en bitter gammal man utan något direkt syfte i livet. Även Chris Sarandons vampyr Jerry Dandrige är fenomenal, där Sarandon går in i rollen med en så enorm charm att det nästan blir svårt att ogilla hans karaktär. Han är på många sätt den perfekta vampyren; både en gentleman och en obeskrivligt ond varelse, och han lyckas liksom resten av filmen perfekt med att balansera två rätt skilda saker.

Jag trodde inte att jag skulle gilla Fright Night så mycket som jag gör, och då var mina förväntningar ändå ganska högst ställda. Den kanske inte är någon revolutionerande variant på vampyrmyten, men den gör istället det hela så bra att man inte kan annat än falla pladask för den. Den innehåller i princip allt som jag vill ha från en skräckfilm, och lyckas dessutom med konststycket att vara underhållande utan att låta filmen tappa stämningen överhuvudtaget. Det är inte ofta man ser en film som man direkt känner är en fullträff, men Fright Night är en sådan film, och det behövs väl knappast sägas att det är något jag kommer återvända till många gånger. Den stundande remaken har minst sagt mycket att bevisa, och det ska bli ytterst spännande att se hur den tar sig an originalet. Förhoppningsvis gör den något eget, för jag kan inte komma på hur man skulle göra det här bättre på något vis alls. Fright Night är tveklöst en av de bästa filmerna från 80-talet, och mer än så behöver man egentligen inte säga.

Betyg: 9,5 av 10

– – –

David Larsson: Frombeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*