Eaten Alive (1977)

Eaten Alive
Vanliga aternativa titlar: Horror Hotel, Horror Hotel Massacre, Slaughter Hotel, Death Trap, Brutes and Savages
Distributör: Studio S
Skräck, Usa, 1977
Regi: Tobe Hooper
Skådespelare: Neville Brand, Robert Englund, Mell Ferrer, Carolyn Jones, Marilyn Burns m.fl.
Finns på svensk dvd från 2012-02-29

— — —

Tobe Hooper kommer förmodligen alltid starkast förknippas med sin stilbildande lågbudgetrysare The Texas Chainsaw Massacre från 1974. En film som i Sverige kom att bli ökänd under namnet Motorsågsmassakern när den fullkommigt skrämde dagsljuset ur det svenska etablissemanget. Bland annat fick filmen lite oförtjänt bära hundhuvudet i den så kallade videovåldsdebatten som pågick under det tidiga 80-talet i Sverige. Även Eaten Alive, den film som Hooper följde upp Motorsågsmassakern med, kan räknas till de där farliga gamla vhs-rullarna som polisen fick lov att beslagta på grund av sitt oborstade innehåll. Allt sådant fnittrar vi naturligtvis åt nu 30 år senare men kollar man lite närmare på filmen så kan man till viss del förstå varför den supersmutsiga Eaten Alive höjde vissa ögonbryn.

Filmens story är enkel för att inte säga banal. Inspirationen har precis som i Hoopers tidigare motorsågssuccé hämtats från verkligheten även om han naturligtvis kryddat det hela rejält. Historien rör sig runt den gamla krigsveteranen Judd (Neville Brand) som driver ett nedgånget hotell långt inne i den amerikanska söderns träskmarker. Det har dessvärre slagit runt helt i skallen för gamle Judd. De sällsynta gäster som tar in på hans hotell hugger han ganska omgående ihjäl och matar till den gigantiska krokodil han har i träsket bredvid huset. Men försvunna människor leder också till frågor och snart börjar misstankarna riktas mot Judd och hans tillsynes omättliga husdjur …

Estetiskt så påminner Eaten Alive ganska mycket om hans tidigare skräcksuccé. Hopper använder till exempel samma typ av skärande otäcka egenkomponerade oljud för att förstärka filmens vansinne. Om möjligt har Hooper även lyckats hitta ännu mer sunkiga och förfallna miljöer än helveteshuset i Motorsågsmassakern. Hotellet, ironiskt döpt till The Starlight Hotel, där större delen av handlingen utspelar sig är ett fullhommligt ruttet ställe med trasiga tapeter och fallfärdiga möbler. Mitt i smutsen står gamle Judd, en man som mycket väl skulle kunna var en inte allt för avlägsen släkting till den där ökända gamla kannibalfamiljen i Texas. Brand är helt makalöst vidrig som Judd. Helt bindgalen bladdrar han massa strunt om krig och när som helst ballar han ur och börjar jaga någon stackare med sin skarpslipade lie. Gamle Judd fungerar även som navet i filmen och kanske är det inte helt galet att anta att manuset är inspirerad av Alfred Hitchcocks Psycho (1960). Inledningen säger ju allt; en ensam desperat kvinna framställs som filmens huvudperson när hon söker tak under natten på helt fel ställe. Sedan övergår filmen till att spegla gamle Judds vansinne, och tro mig på ordet att Anthony Perkings Norman Bates framstår som rena helylleskolpojken i jämförelse.

Nevill Brand är utmärkt som hotellägeren gamle Judd

Som jag tidigare nämnde så finns det inte mycket till djupgående manus i Eaten Alive, istället har Hooper låtit det stilistiska fått ta överhanden. Nära på allt i filmen är överdrivet. Karaktärerna är perversa karikatyrer, dimman väller fram som tjock rök och ljussättningen går ofta i starkt överdrivna nyanser. Att likna Eaten Alive med en filmatiserad mardröm är kanske inte helt galet när det ena sjuka scenariot avlöser det andra i en surrealistisk värld fylld av förruttnelse och bestialiska mord. Allt är inlindat i en trashighet som nästan saknar motstycke, men i detta finns också filmens styrka. Ta den sista halvtimman av Motorsågsmassakern och ös på med sleaze och grovt våld så förstår ni kanske hur Eaten Alive framstår som helhet. Exempelvis scenerna när gamle Judd kryper runt under sitt ruttna hotell och jagar en gallskrikande liten flicka är inget annat än ren och skär terror i filmform.

Som regissör lär inte Tobe Hooper vara helt enkel att jobba med. I flera av hans kommande filmer, bland annat megasuccén Poltergeist från 1982, skar det sig med filmbolagsfolket och någon annan fick ta över regin. Så sägs det även ha varit att under inspelningen av Eaten Alive då cinematografen Robert Caramico lär ha spelat in vissa scener på grund av osämja mellan Hooper och filmens producenter. Trots detta strul så blev resultatet en riktigt effektiv liten filmmardröm värdig betydligt mer uppmärksamhet än den fått. Även filmens rollbesättning är fantastisk. Förutom en fantastisk rolltolkning av Brand och hans plastiga krokodil får vi en ung Robert Englund som pervers hillbilly, en orolig pappa porträtterad av veteranskådisen Mel Ferrer, en galet uppsminkad Carolyn Jones som sliskig bordellmamma och inte minst Marilyn Burns som försöker skrika ännu mer panikslaget än hon gjorde i Motorsågsmassakern. Studio S oklippta utgåva av filmen innehåller dessutom riktigt intressant extramaterial och en lagom rispig filmtransfer. Eaten Alive är absolut trashig amerikansk 70-talskräck när den är som bäst.     

Betyg: 7,5 av 10

— — —
Kristoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*