Dracula 3D (2012)

Dracula 3D
Skräck, Italien/Frankrike/Spanien, 2012
Distributör: Studio S
Regi: Dario Argento
Medverkande: Thomas Kretschmann, Marta Gastini, Rutger Hauer m.fl.
Längd: 110 minuter

— — —

1Bram Stokers Dracula kan nog de flesta utantill vid det här laget. Jonathan Harker (Unax Ugalde) reser till Transsylvanien för att arbeta för den mystiske greve Dracula (Thomas Kretschmann) men blir i själva verket hans fånge. Greve Dracula i sin tur blir förtjust i Harkers hustru Mina (Marta Gastini) men stöter på patrull i form av vampyrjägaren Van Helsing (Rutger Hauer).

Dario Argento spottade en gång i tiden ur sig en vid ström av läckert realiserade giallos där menyn dignade av intrikata mordgåtor, stiliserat våld och ett impressionistiskt bildspråk. Mario Bava må ha varit först på bollen men Argento är nog det namn som först dyker upp när den eleganta genren kommer på tal. Inte bara är många utav hans tidiga verk oerhört välkomponerade och särpräglade utan också ruskigt tjusiga att se på.

Dessvärre är det många år sedan Dario Argento gjorde något givande och regissören framstår nu mer som ett blekt spöke av sitt forna jag; talangen och skaparglädjen tycks ha gått bort sig någonstans längs vägen.

De filmer som på senare år kommit till kravlar envetet runt i genreträskets mörka sörja och som gammalt fan är det rentav bedrövande att se en stor mästare sjangsera så till den grad att man undrar varför ingen sätter stopp för tokigheterna. Med Dracula 3D når Argento nya bottnar.

Det finns genrefilmer som är så usla att de i själva verket blir fantastiska. Att bjuda vännerna på en föreställning av exempelvis Samurai Cop (1991) lär riva ner stora applåder så väl som hysteriska gapskratt, ty det är fullkomligt omöjligt att inte dra på munnen åt den totala genomklappning som serveras.

Thomas Kretschmann som Dracula
Thomas Kretschmann som Dracula

Gemensamt för alla filmer av samma kaliber som ovan nämnda är att de har ett högt tempo och innehåller sådana mängder galenskap att man inte kan låta bli att titta färdigt ( i Deadly Prey från 1987 sliter en snubbe av en annan karls arm och slår ihjäl honom med den, bara en sådan sak). Det är också de filmerna som i efterhand brukar få en kultstämpel.

De filmer som däremot inte blir klassade som kult är tråkiga genrerullar: de där produktionerna som helt saknar underhållningsvärde. Dithän hör Dracula 3D. Man vill så gärna sälja in den som ”sexig” och nytänkande men i själva verket är Argentos verk bara totalt intetsägande, likt en enda stor gäspning.

För att motivera ytterligare en filmatisering av Bram Stokers roman måste man tammetusan göra något mer än att bara förflytta hela handlingen till Transsylvanien och slänga in några genomruttna dataeffekter. Tempot är långsamt, blodflödet torrlagt och skådespeleriet högst oengagerat. Produktionen saknar helt enkelt de där extrema ytterligheterna som krävs för att locka fram ett fortsatt intresse hos åskådaren.

Även Asia Argento finns med på en hörntand...
Även Asia Argento finns med på en hörntand…

Utseendemässigt är Dracula 3D rentav förskräcklig. Ärligt talat går det att hitta betydligt snyggare skolproduktioner där ute och stundtals påminner det visuella om någon bortglömd p-rulle från tidigt 90-tal. Själv höll jag på att trilla ur stolen när jag såg att fotografen Luciano Tovoli jobbat med Argentos Suspiria (1977) och Tenebre (1982) så väl som Michelangelo Antonionis The Passenger (1975), alla utomordentligt stiliga verk. Det kan man inte gissa sig till när man lägger ögonen på detta överexponerade spektakel…

Att ta sig an Dracula 3D är varken tid eller möda värt. Se mycket hellre om filmerna från de tolv första åren i Argentos karriär – det är där de riktiga guldkornen finns.

Betyg: 1 av 19

— — —

Sandra Wallin

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*