Django (1966)

Django

Western, Italien, 1966

Distributör: Atlantic Film

Regi: Sergio Corbucci

Medverkande: Franco Nero, Jóse Bódalo, Loredana Nusciak m.fl.

Längd: 89 min.

Finns på svensk dvd från 2006-05-31

— — —

Det var i mitten av 60-talet som den italienska westernfilmens storhetstid kom att dra igång på allvar. Sedan det tidigare decenniet hade den italienska filmproduktionen varit inriktad på att göra svärd och sandal-filmer, i Italien kallad peplum, om muskelmän i antika tider. Men som så ofta när en trendande genre blir överexponerad i en längre period tröttnar publiken och tillfälle lämnas för att nya genres skall kunna slinka mellan. Precis som med peplumfilmen skulle intresset för spaghettiwestern också tyna bort, men under tiden den härskade hann det produceras hundratals filmer – en av de största och viktigaste milstolparna var Django (1966).

Franco Nero gestaltar den mystiske vandraren Django som släpar på en kista genom ödemarken. Tillsammans med Maria (Loredana Nusciak) som han befriat från mexikanska banditer anländer han till en liten stad som tycks ligga på ruinens brant. De enda invånarna verkar vara den lokala värdshusägaren och de prostituerade som huserar där. De lever konstant i terror från rasistiska, och uppenbart Ku Klux Klan-influerade, bovar ledda av Major Jackson samt det mexikanska banditgänget som tidigare höll Maria fången. Ledsagad av ett hämndbegär beslutar sig Django för att en gång för alla ta hand om de skurkar som plågar staden och som är ansvariga för förlusten av hans stora kärlek.

Om man snabbt ögnade igenom ett referat av handling i Django skulle man lätt kunnat avfärda filmen för att vara ännu en ripoff på Sergio Leones A Fistful of Dollars (1964), som i sin tur är en rak adaption av Akira Kurosawas Yojimbo (1961). Hjälten som anländer till en stad i korseld mellan två faktioner och utnyttjar situationen till att övervinna de båda låter mer än bekant, och man kan lätt se att Franco Neros inspiration till sin rollprestation åtminstone delvis måste vara hämtad från Clint Eastwoods ”The Man With No Name”. Handlingens bristande originalitet kompenseras dock mer än väl med ett slående visuellt uttryck och ett soundtrack, skrivet av Luis Bacalov, som passar utmärkt med sitt storartade dramatiska uttryck.

Franco Nero är oerhört karismatisk i sin roll som den laglöse Django. Samtidigt som han besitter alla de kvalitéer som en typisk antihjälte bör visar han även en stor sårbarhet. Det är inte en enbart cynisk gestalt vi får bekanta oss med, utan man kan se att han döljer en djup sorg inom sig. Det är med en spänd återhållsamhet som han levererar sina repliker och han för sig så självsäkert så det är svårt att inte gripas av hans närvaro. Blott tjugotre år gammal blev Nero utvald att spela denna roll som hjälpte till att definiera hans karriär. Tydligen tyckte man att han såg för ung ut för att spela denna härjade outlaw, så för att få honom att se äldre ut blev han beordrad att odla fram ett skägg och i sminket lade man till rynkor vid hans ögon. Utöver Nero står främst Eduardo Fajardo ut som den iskalle Major Jackson som för befäl över sitt fanatiska gäng klädda i röda huvor. Han påminner väldigt mycket om Henry Fondas skurkroll i Sergio Leones Once Upon a Time in the West (1968) med sin lugnt hotfulla uppsyn, vilken kontrasterar starkt mot Jóse Bódalos svettiga råskinn.

Tonen i Django är mörk och en ruggig undergångsartad atmosfär omhöljer filmen. Den ödsliga bygden är täckt av lera och staden utger en nästintill gotisk känsla med sitt totala förfall. Sergio Corbucci skall enligt uppgift ha velat täcka staden med snö men detta skulle varit en alltför dyr process tyckte filmbolaget så han fick nöja sig med gyttja. Snö fick Corbucci senare leka med i The Great Silence (1968). Det är inte bara scenografin som är brutal och oförlåtande. Starkt demonstreras den våldsamma karaktär som de italienska westernfilmerna lämnade som signatur. När filmen först släpptes lyckades den uppröra i många länder, och en scen där en man tvingas äta sitt avskurna öra chockerade såpass mycket att den i Sverige blev totalförbjuden.

Den enorma succén på hemmaplan ledde till att en hejdlös våg av inofficiella uppföljare producerades och genom åren har många spelat rollen som Django, bland annat Thomas Milian (Django Kill!, 1967) och Terrence Hill (Django, Prepare a Coffin, 1968). Franco Nero själv väntade så länge som till 1987 för att återvända till att reprisera sin roll som mannen med kistan i Django Strikes Again. Även utanför Italiens gränser blev filmen en stor hit och i många länder tog man vara på Neros odödliga porträtt av Django genom att marknadsföra hans andra filmer med namnet Django i titeln, på samma sätt som många Goldie Hawn-filmer i Sverige fick heta ”Tjejen som…” även fast de inte hade något som helst att göra med Tjejen som visste för mycket (Foul Play, 1978). Exempelvis hade Enzo G. Castellaris karribiskt placerade hajjägarrulle The Shark Hunter (1979) i Västtyskland titeln Django and the Sharks trots den uppenbara bristen på gemensamma nämnare förutom att Nero hade huvudrollen.

Än idag lever myten om Django vidare. Den japanska regissören Takashi Miike hyllade klassikern med sin helgalna Sukiyaki Western Django (2007) och nu i dagarna blev det känt att Quentin Tarantinos kommande film skall heta Django Unchained. Tarantino har länge pratat om att han skulle vilja göra en westernfilm rörande den amerikanska slavhandeln och han har nämnt att han gärna skulle vilja ha med Nero i en roll. Som ofta skall man inte lägga alltför mycket vikt till alla de idéer som Tarantino presenterar, men dessa nyheter får en att önskande undra om Franco Nero ännu en gång kommer att få släpa på kistan.

Betyg: 7 av 10

— — —

Rickard Blixt: FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*