Fredagen den 30:e mars rullade bilen iväg mot Alingsås. Vid förarsätet satt FromBeyond-Alex hårt koncentrerad på sin mycket viktiga uppgift, medan FromBeyond-David, alltså undertecknad, i bak satt och var nervös över att de inte skulle hinna fram till den första filmen började. (Det bör tilläggas att även vi båda hade respektive partner med oss.) Under resans gång konstaterade Alex gång på gång att det är mycket förfallna byggnader i Värmlands-trakterna, och att medeltidsveckan i Hova kanske är något man bör satsa att åka ner på, vilket fick medfall även av övriga passagerare.
Lyckligtvis, kanske främst för min nervositet, hann vi fram i god tid (en halvtimmes marginal) till Alingsås och biografen Palladium där årets upplaga av Den Magiska Biodagen skulle äga rum. Folk stog redan och bläddrade bland det utbud som fanns tillgängligt och väntade på att den första filmen skulle komma igång. Efter att ha lastat av packning och ordnat med filmpass var det så dags att bänka sig inför zombieklassikern tillika den utmärkta skräckkomedin, från skräckkomedins år nummer ett, 1985, Return of the Living Dead. Ni som sett den vet vad jag snackar om, det är en film gjord med mycket hjärta till genren, som parodiserar samtidigt som den hyllar, och vars speltid går förbi ruskigt snabbt. Snyggt smink, bra musik och flertalet odödliga scener med tillhörande repliker gör det här till ett absolut måste för varje skräckdiggare med den minsta gnutta självrespekt.
En del av det som fanns till försäljning under dagarna i Alingsås.
Efter filmen var det dags för lite paus, som spenderades med att gå iväg och äta lite för de som var hungriga. Ett lokalt pizzahak, som fick tummen ner av Alex och hans tjej, besöktes och maten förtärdes ”backstage” i ett av Palladiums mer obskyra skrymslen. Sedan var det dags för en av mina personliga favoriter, Black Christmas från 1974, som dock passar bättre att ses runt juletid. Ändå är det en i princip perfekt film som har en stämning som nästan går att ta på, och som jag kan se otaliga gånger utan att tappa kärleken till. Bör prickas in i kalendern kommande december, även om man redan sett den. Vissa ser detta som en av de första slasherfilmerna, och visst kan man helt klart se att John Carpenter troligen slängde ett öga eller två på denna när han gjorde Halloween (1978), som ju i sin tur hade en enorm påverkan på vad som sedan kom att bli en våg av slasherfilmer. Dock är detta en film som snarare fokuserar på krypande stämning än att visa upp blodiga mord, och det gör den fullkomligt briljant.
Efter en kortare paus med lite småprat med övriga besökare var det dags för fredagens avslutningsfilm, giallorullen Who Saw Her Die? (1972) med den gamle Bond-skådisen George Lazenby och vår svenska skönhet Anita Strindberg. Inte lika bra som jag vill minnas, men fortfarande en schysst rulle som dock inte uppskattas till fullo när man sitter och är trött efter dagens strapatser. Fantastisk musik, snygga miljöer och en story som man får skärpa hjärnan för att hänga med i; gillar man genren bör den här gå hem. Sedan var det så dags att göra sig redo för att sova, vilket också skedde efter att jag suttit och pratat lite med de andra som var kvar, där ämnena som samtalen kretsade kring givetvis främst var skräck- och kultfilm. Vad annars?
Lördagen visade sig vädermässigt vara en riktig satmara, med iskalla vindar som letade sig in i biografen och gjorde det kyligt för flera besökare, oss inkluderade. Förutom detta stod ett fullspäckat schema på dagens agenda, som inleddes med att åka iväg till det lokala ICA Maxi för att köpa lite frukost och annat tilltugg. Vi kom tillbaka i lagom tid för att hinna småkika lite på dagens utbud av film och prylar, innan det var dags för den första filmen, Evil Dead II (1987) som väl knappast behöver någon närmre presentation. Den visades på 35mm, vilket alltid är kul, och kopian var så risig att den gick sönder (!) en gång, men sedan fortlöpte filmen utan några större missöden. Den första filmen i serien är en favorit för mig, och jag tycker inte tvåan kommer i samma klass, men det är ändå en lättsmält skräckkomedi som är svår att inte tycka om, kanske främst tack vare Bruce Campbell.
Sedan var det så dags för årets genomarbetning av de kassar med VHS som fanns på plats. Min ork och glöd var dock inte riktigt lika stark som i höstas, så denna gång blev det enbart ett fåtal titlar, men man får väl se sig som nöjd när en film med titeln The Ski Bum får göra en sällskap. I sedvanlig ordning såldes även en mängd DVD:er, och där var där som den största tiden lades, och jag tror att jag till slut fick med mig i alla fall runt tio nya filmer på det formatet, vilket får ses som en helt okej skörd, även om jag gärna hade sett mer importfilm till schysst pris och möjligen ett större utbud av kultfilm på blu-ray för dom som halkat in på den högdefinierade bildens bana.
Den klassiska Hammer-logotypen på bioduk!
Nästa film på schemat var även den jag sett fram mest emot, den legendariska brittiska filmstudion Hammers senaste tillskott till filmhistorien; The Woman in Black (2012). Här spelar Daniel Radcliffe en advokat som åker ut till ett ödsligt beläget hus för att fixa i ordning med papper där. Givetvis spökar det en massa, och han dras snart in i en härva som involverar en mörk hemlighet den lilla byn bär på. Snyggt och stämningsfullt, men jag tycker att vissa småmissar drar ner helhetsintyget och mina förväntningar infrias inte riktigt. En bra film är det dock fortfarande, och absolut sevärd om man diggar skräck, och det lär man väl göra om man halkat in här. Sen måste jag säga att det var hur grymt som helst att se Hammer-logotypen på bioduk, det är inte varje dag!
Efter att Harry Potter kämpat mot spöken var det dags för matpaus, och i sedvanlig ordning begav man sig med sällskap mot en lokal thairestaurang som alltid invaderas av skräcktokiga nördar under dagen. Maten smakade som väntat finemang, och efter att ha smält den och bläddrat ytterligare bland det tillgängliga utbudet var det dags för en svensk skräckis att visas, Marianne (2011), som jag sett fram mot, kanske främst på grund av den ruskigt snygga postern. Ett litet team från filmen, med regissör Filip Tegstedt i spetsen, presenterade sig kort och talade lite om filmen och tankarna bakom den. Tyvärr kan jag inte påstå att jag gillade rullen i sig värst mycket, då den drogs med bitvis riktigt dåligt skådespeleri och en något för lång speltid. Bra musik var det dock, den ska ha beröm, och det fanns de i publiken som uppskattade filmen betydligt mer än mig, vilket väl tyder på att det inte var någon totalflopp. Väntar man sig en renodlad skräckis lär man vidare bli besviken, då det mer är ett drama med skräcktoner, och jag hade väl i ärlighetens namn sett att man lagt mer krut på skräckpartierna, då vi faktiskt behöver en riktigt bra svensk skräckfilm snart.
Delar av gänget bakom ”Marianne”.
Nåväl, efter detta var det dags för årets både sleazigaste och mest människofientliga rulle att skrämma slag på Palladiums besökare, och det var ingen mindre än geniet Lucio Fulcis vida omtalade New York Ripper från 1982, om en seriemördare som har ihjäl kvinnor på brutala sätt. En både våldsam och smutsig film med ett par scener som inte känns hundra procent bekväma att se, men å andra sidan är det väl troligen det som var tanken med filmen också. Jag har svårt att riktigt veta hur jag ska förhålla mig till den, men jag fann mig fortfarande fascinerad, och till viss del underhållen, av den trots att det säkert är fjärde gången jag ser den nu. Musiken är fantastisk förövrigt, och mordscenerna har riktigt grisiga och läckra effekter som lär tillfredsställa världens samtliga gorehounds.
Eftersom att en av arrangörerna bakom spektaklet, Peter Friberg, älskar Dario Argento, var det kanske ingen större överraskning att en film signerad den italienske mästaren skulle få avsluta årets upplaga av Den Magiska Biodagen. I år var det dags för en av hans mest uppskattade och omtyckta filmer, Tenebre (1982), där en mördare härjar i Rom, som verkar mörda efter en populär deckarförfattare, som är filmens huvudroll, och dennes romaner. Inte min egna favorit bland Argentos filmer, men visst fasen är det en mycket bra film, soundtracket är makalöst och det finns fler än en kameraåkning här som man gapar åt över hur snygg den är. Rätt våldsamt är det också, fast inte alls på samma störda sätt som i tidigare nämnda Fulci-film. Twisten i slutet må vara lite långsökt, men är man van giallotittare så är man även van vid mer eller mindre dumma twistar, och jag tycker nästan man kan se det som en charmig och viktig ingrediens i genren.
När så årets alla filmer var slut återstod det ett par timmars diskussion och prat, och läggdags ägde rum kring fyra på morgonen, då vissa skulle upp tidigt dagen efter för att åka in till scifi-mässan i Göteborg. Sammanfattningsvis hade jag återigen en mycket trevlig helg och ser fram mot nästa gång och hoppas att det bara kan gå i fortsatt positiv riktning och bli ännu bättre. Stor eloge ska arrangörerna bakom det hela ha, som lägger ner mycket tid och engagemang för att vi skräckrävar ska få en oas att åka till och få njuta ett par dagar. Ni som inte var där i år, eller inte varit där tidigare, bör definitivt ha i åtanke att åka och besöka det hela nästa år, gillar man att titta på skräckfilm och umgås med likasinnade finns det få saker som är bättre än Den Magiska Biodagen i Alingsås. En av årets definitiva höjdpunkter.
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör