Daughter of the Jungle (1982)

Daughter of the Jungle
Alternativ titel:  Incontro nell’ultimo paradiso
Äventyr, Italien, 1982
Distributör: Njuta Films
Regi: Umberto Lenzi
Manus: Giovanni Lombardo Radice
Skådespelare: Rodolfo Bigotti, Renato Miracco, Sabrina Siani, Salvatore Borghese m.fl.
Finns på svensk dvd från 2012-02-22

— — —

Italienaren Umberto Lenzi skrev in sig i filmhistorien när han regisserade det synnerligen kontroversiella kannibalspektaklet Cannibal Ferox (1981). Det finns dock betydlig mer på hans mer än 60 filmer långa regimeritlista. Som så många andra exploitationfilmare hade Lenzi inga som helst problem att snabbt byta och blanda genrer beroende på vad som efterfrågades. 1982 gjorde han Incontro nell’ultimo paradiso, en film som fick den engelska titeln Daughter of the Jungle. Precis som i Cannibal Ferox så bjöds publiken på ett djungeläventyr bland infödingar och vilda djur. Men denna gång är det snarare humor, romantik och naket som står i centrum istället för djurslakt och grillade inälvor.

Det är ingen idé att sticka under stolen med att Daughter of the Jungle är en ganska låg och fånig film. Detta behöver ju inte alltid vara något negativt, om man är på rätt humör vill säga. Vi får hänga med de två amerikanska flumpuckarna Ringo (Rodolfo Bigotti) och Butch (Renato Miracco) som tröttnat på traditionellt semesterfirande och vill se något nytt. De hyr därför en flodbåt och ger sig in djungeln för att se lite av den Äkta Varan. Nästan omgående tappar de bort sig och hamnar i klorna på en kannibalstam. Som tur är har de med sig en cigarettändare och plötsligt tror de vitmålade vildarna att de har att göra med två gudar. Men allt är trots detta inte frid och fröjd. Några usla juveltjuvar finns nämligen i faggorna och tänker ställa till det för både Butch, Ringo och deras nya infödingskompisar. Men även en annan aktör finns i byns utkant. Den blonda vildkvinnan Luana (Sabrina Siani) är nämligen både strålande vacker och listig som en utsvulten räv när det väl behövs.

Hyggliga infödingar, spjuvern Butch (Miracco) och läckra Luana (Siani)

Som ni förstår är detta inte direkt någon djup och mångbottnad historia.  Snarare rör det sig om en Bud Spencer-aktig slapstick kryddat med tuttar och tvärfånig dialog. Efter 30-minuter dyker djungelkvinnan Luana upp och sedan nästan haglar det av fåniga sexuella antydningar och avslöjande kameravinklar. Luana bor förövrigt uppe i en trädkoja, har höftskynke och provisorisk BH (ibland) och hennes bästa vän är en skojig chimpans. Hon svingar sig i lianer och skriker lite som Tarzan och naturligtvis så börjar Ringo och Butch tråna efter hennes gunst. Juveltjuvarna är också en historia för sig. De leds av en fransk figur (Salvatore Borghese) med överdrivet stor mustasch och monokel och hans närmsta hantlangare är en klumpig skäggtjockis med jätteljus röst. Det gillras tokroliga fällor och bankas i skallen. En gammal övergiven helikopter kan lagas med en skiftnyckel på en kvart, att det inte finns någon bensin är en smärre bagatell då det rinner råolja ur backen en bit bort. Ja ni förstår säkert vilken nivå detta ligger på. Men trots filmens ansenliga mängd fånerier kan jag faktiskt inte låta bli att underhållas av detta spektakel.

Sådärja, nu är skäggtjockisen med den pipiga rösten ordentligt nedklubbad

Anledningen till att Daughter of the Jungle fungerar är att manuset faktiskt är välskrivet och har massor av småknorrar och fyndiga punchlines. Roligt nog är det skådespelaren Giovanni Lombardo Radice, även känd under artistnamnet John Morghen, som skrivit manuset och uppenbarligen så har han viss talang inom området. Vem vet, kanske gick Lenzi med på att filma Radices manus som lite kompensation för allt han fick stå ut med under inspelningen av Cannibal Ferox; en film som Radice sägs skämmas rejält över att ha varit med i. Denna gång är kannibalerna dock riktigt trevliga och det värsta de åstadkommer är att försöka få lymmeln Ringo att ligga med en gammal tant. Att de är just kannibaler tas som en självklarhet även om det aldrig egentligen finns något som talar för detta. Men så är det bara helt enkelt med vildar, i alla fall sett ur en italiensk exploitationfilmares lins.

Anledningen till att Daughter of the Jungle fungerar är att manuset faktiskt är välskrivet och har massor av småknorrar och fyndiga punchlines. Roligt nog är det skådespelaren Giovanni Lombardo Radice, även känd under artistnamnet John Morghen, som skrivit manuset och uppenbarligen så har han viss talang inom området. Vem vet, kanske gick Lenzi med på att filma Radices manus som lite kompensation för allt han fick stå ut med under inspelningen av Cannibal Ferox; en film som Radice sägs skämmas rejält över att ha varit med i. Denna gång är kannibalerna dock riktigt trevliga och det värsta de åstadkommer är att försöka få lymmeln Ringo att ligga med en gammal tant. Att de är just kannibaler tas som en självklarhet även om det aldrig egentligen finns något som talar för detta. Men så är det bara helt enkelt med vildar, i alla fall sett ur en italiensk exploitationfilmares lins.

Njuta Films utgåva har lite småknackigt ljud och bilden går på tok för mycket i magenta. Men varför sitta och gnälla över sådana petitesser när det förmodligen är det bästa som gått att åstadkomma med ursprungsmaterialet. Daughter of the Jungle är naturligtvis en ganska liten parantes i den italienska filmkatalogen men den fyller klart sin funktion som charmig trashkomedi. I närheten av Lenzis superbra Nightmare City är det naturligtvis inte, men med komponenter som en lattjo apa, en vacker halvnaken tjej och ett otroligt smörigt popsoundtrack så kommer den ändå en bra bit på vägen.

Betyg: 5,5 av 10

— — —

Kristoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör