Channel Zero: säsong 2 – No-End House (2017)

Channel Zero: säsong 2 – No-End House
Skräck, USA, 2017
Distributör: Sony
Regi: Steven Piet
Medverkande: Amy Forsyth, John Carroll Lynch, Aisha Dee mfl.
Längd: 4 timmar 6 minuter
Ute på svensk DVD från 2018-05-16


En snabb titt på creepypastas egen wiki-sida avslöjar att det finns över 11000 berättelser där att ta del av. Detta vittnar om hur stort fenomenet blivit och hur många som har tagit till sig det, där de inte bara nöjt sig med att läsa de som redan finns utan där de även bidrar till att skapa egna berättelser. Teoretiskt sett finns det alltså rätt mycket att välja på för skaparna bakom SyFy’s Channel Zero, och bara urvalsprocessen måste vara ett rejält jobb i sig.

Till säsong två har man valt berättelsen No-End House, ursprungligen skapad av Brian Russell. TV-serievarianten handlar om den unga Margot (Amy Forsyth), som för ett år sen förlorade sin far (John Carroll Lynch) efter en tids kamp med en sjukdom. Under ett sommarlov återförenas hon med sin bästa vän Jules (Aisha Dee), som varit iväg och pluggat. De går på en fest tillsammans, där de får höra talas om det mystiska No-End House, ett hus där du utmanas att ta dig igenom sex rum, det ena mer fasansfullt än det andra. Deras nyfikenhet väcks givetvis och de beger sig dit, bara för att upptäcka att huset verkligen döljer något de aldrig kunnat föreställa sig. När de tagit sig igenom huset upptäcker de att världen de kommer ut i kanske inte är den de är vana vid…

Jag var något kritisk mot säsong ett av Channel Zero, där jag upplevde att det blev lite för mycket samma sak, utan någon stark huvudkaraktär att knyta an till. Nu vet jag ju givetvis att så inte är fallet, men det är som att man lyssnat på mina ord och finslipat detta lagom till säsong två, som jag upplever som betydligt starkare. Främst beror det på karaktärerna, där Forsyth gör en utmärkt prestation som den sargade Margot som tvingas ta itu med sin fars död på ett minst sagt oortodoxt sätt. När vi ändå är inne på fadern måste även Carroll Lynch nämnas, som väl är den skådis som tydligast kan kombinera sympatisk mysfarbror och skummis (tänk clownen i American Horror Storys fjärde säsong). Margot är en karaktär man snabbt knyter an till och som bär upp säsongens berättelse mer än väl på sina axlar, där det finns en påtaglig sorg och melankoli i allt det obehagliga.

Det handlar alltså inte bara om att skrämmas, även om No-End House ofta är en obehaglig upplevelse. Det jag främst bär med mig från dessa 4+ timmar är dotter-far-berättelsen som i slutändan står i centrum bland allt det konstiga och otäcka som händer. Därför fungerar det här särskilt bra som en skräckfylld upplevelse, då du inte bara ryser till av de läskiga inslagen, utan även genuint bryr dig om och sympatiserar med huvudrollen, vilket jag och många med mig nog skulle se som det nästan viktigaste i en lyckad skräckberättelse. Förutom att man lyckats med detta är säsong två betydligt mer lyckad på det rent otäcka planet. Här vågar man mer och nöjer sig inte med enstaka instick av läskigheter, utan låter det skrämmande och olustiga häng över serien mer eller mindre hela tiden.

All cred till Sony/Universal som ger ut serien på DVD, men lite kritik måste riktas mot den minst sagt svajiga undertextningen, som i stunder känns mer som man låtit google translate sköta jobbet än en människa. Det här är något de bör titta över lagom till nästa säsong av Channel Zero, som vi väl får hoppas och anta att de släpper. För dig som är trött på det monotona i The Walking Dead och upplever American Horror Story som frustrerande ojämn är det här serien du ska vända dig till. No-End House är i mina ögon den mest lyckade skräckupplevelsen på TV sen visa hejdå till Hannibal och Penny Dreadful.

Betyg: 8 av 10


David Larsson; FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*