Cat People
Genre: Erotisk skräck
Premiär: 1982
Land: USA
Regi: Paul Schrader
Skådespelare: Nastassja Kinski, Malcolm McDowell, John Heard m.fl.
Speltid: 118 minuter
Tillgänglighet: Utgiven på svensk Blu-ray av Studio S den 13 oktober
Betyg: 7 av 10
Studio S gör det mesta helt rätt just nu. De har lanserat Filmvalvet.se, en egen e-butik för att skippa mellanhänder, och fokuserar alltmer på välgjorda Blu-ray-släpp av både svenska och utländska klassiker – ofta med betoning på genrefilm. Deras kommande Video Invest Collection är naturligtvis ren mumma, och det nyannonserade Blu-ray-släppet av Mats Helge Olssons The Ninja Mission (1984) är lite av en dröm som blir sann.
Glädjande nog känns det faktiskt som att vi nu har två riktigt fina svenska ”boutique labels”. Klubb Super 8 är naturligtvis en av dem, men även Studio S tycker jag nu kan räknas dit.
Faktum är att vi även nu i oktober får några trevliga släpp från Studio S – något ni också kommer kunna läsa mer om här på FromBeyond. Ett av dessa släpp är Paul Schraders Cat People från 1982. Filmen är i sin tur en remake av en klassiker från 1942 med samma namn, regisserad av Jacques Tourneur. Men medan originalet brukar beskrivas som en subtil och stämningsfullt berättad historia, valde Schrader att inte lämna mycket åt fantasin – särskilt inte när det kommer till nakna kroppar och avslitna lemmar.
Vad handlar då denna kattfilm om? Skådeplatsen är New Orleans, och historien kretsar kring Irena Gallier (Nastassja Kinski), en mystisk, underskön och tillbakadragen kvinna som återförenas med sin bror Paul (Malcolm McDowell) efter en uppväxt i fosterhem. Snart visar det sig att syskonen delar en mörk familjehemlighet: de tillhör nämligen en uråldrig ras av varelser som förvandlas till panterliknande bestar när de ger efter för sexuell åtrå – och endast kan återgå till mänsklig form genom att döda. När Irena börjar förälska sig i zoologen Oliver Yates (John Heard) ställs hon inför konflikten mellan mänsklig längtan och sin djuriska natur.
För att uttrycka det milt har Schrader gjort en jäkligt kåt film. Visst finns det något drömlikt över den. New Orleans kreolska magi ligger exempelvis som en tjock dimma över hela filmen, men fokus ligger utan tvekan på den urgamla myten om ”köttets lust”, här gestaltad i både sexuellt begär och viljan att förtära någon annans kropp.
Nastassja Kinski, som vid den här tiden var något av en europeisk arthouse-darling, är mycket bra i sin roll. Förutom att vara avklädd och röra sig ”kattigt”, känns hon både sårbar och farlig – som en förvirrad varelse som inte riktigt hör hemma i människans värld, men gärna vill vara en del av den. Malcolm McDowell, som i vanlig ordning lyser av otämjd intensitet, levererar en blandning av ömsint bror, kallblodigt rovdjur och religiös dåre. När McDowell har rätt regi besitter han en mycket påtaglig och obehaglig charm, och i Cat People ligger han precis rätt. Som hans mänskliga motpol har vi John Heard. Hans jordnära karaktär är kanske den minst intressanta i detta triangeldrama, men som alltid gör sympatiske Heard ett stabilt jobb.
Det är också svårt att klaga på filmens atmosfär. Schrader hade tidigare arbetat med fotografen John Bailey på American Gigolo (1980), och det verkar ha varit ett lyckat samarbete även här. Genom djupa träskmarker, urtida ökenlandskap och suddiga minnesbilder har de lyckats få filmen att kännas som en slags feberdröm. Och mitt i allt detta: brutaliteten. När våldet kommer är det inte lättviktigt – det är blodigt, fysiskt och brutalt, och allt toppas med flera välgjorda ”förvandlingar” från människa till kattdjur och vice versa. Det finns också scener med en svart panter som är mycket effektfulla. Vid ett tillfälle går kattdjuret fullständigt bärsärk i ett hotellrum, och denna scen förstärker onekligen den styrka och rovdjursbrutalitet som filmens kontraster bygger på. Hur det var att spela in dessa scener törs jag inte ens tänka på, men skådespelarna ser onekligen trovärdiga ut när de instinktivt ryggar tillbaka från djurets utfall.
Något annat som höjer Cat People rejält är musiken. Soundtracket, komponerat av Giorgio Moroder, rör sig mellan sensuell ambient och pulserande skräck och ger filmen en (för tiden) modern puls som står i stor kontrast till dess mytologiska berättelse. Dessutom fungerar musiken effektivt som en slags emotionell förlängning av Irenas inre kamp. Särskilt minnesvärt är ledmotivet Cat People (Putting Out Fire), framfört av David Bowie. Denna låt har blivit en klassiker i sig och användes senare med stor effekt i Tarantinos Inglourious Basterds (2009).
Avslutningsvis tycker jag att Cat People är ytterligare ett starkt Blu-ray-släpp från Studio S. Det rör sig om en rätt annorlunda film där skräck, erotik och konstfilm möts på ett effektivt sätt. Det som drar ner betyget för mig en smula är att filmen tappar tempo efter dess första mycket effektiva timme. Jag hade själv velat ha ett något starkare crescendo och kanske en rakare uppgörelse mellan människa och best. Men det är nog mest en smaksak. Det går också att se detta utrymme för tolkning som en del av filmens charm – för kanske hade en rakare, mer traditionell upplösning också mattat av dess våtdröms-/mardrömslika helhetsintryck?
— — —
Kristoffer Pettersson