Castlevania: Harmony of Despair (2010)

Castlevania: Harmony of Despair
Format: Xbox Live Arcade/ Playstation Network
Kategori: Äventyr/Plattform
Utvecklare: Konami
Utgivare: Konami
Release: Augusti 2010

— — —

Koji Igarashi, eller IGAsom han även kallas, är något av en ikon inom spelvärlden. Med Symphony of the Night vände han upp och ned på hela världen för fans av Castlevania, då han visade att spelserien inte nödvändigtvis var tvungen att hålla sig till den beprövade form den så länge stöpts i. Vare sig du föredrar de äldre eller nyare spelen i serien, så går det inte att förneka att Symphony of the Night var en riktig milstolpe för spelindustrin. Med ytterst få snedsteg styrde Igarashi Castlevania-serien in i en ny guldålder. När det så blev dags för IGA att skapa ett sista spel om vampyrjägarna, så sparade han sannerligen inte på krutet. Castlevania: Harmony of Despair är ett riktigt välment kärleksbrev till fansen, men frågan är om de t kommer att nå ut till så många som det förtjänar?

Första gången man spelar Castlevania: Harmony of Despair kan saker och ting te sig minst sagt förvirrande, och det står snabbt klart att detta är ett spel som skiljer sig markant från tidigare titlar. Fokuset ligger inte längre på att sakta men säkert utforska det gigantiska slottets alla vrår, för att sedan metodiskt ta dig an spelets bossar en efter en. Istället är spelet uppdelat i banor bestående av mindre fästningar, inte helt olikt Portrait of Ruin eller Order of Ecclesia till Nintendo DS. Djupt inne i dessa slott, bakom en rad av prövningar och låsta dörrar, väntar så banans boss likt en spindel i sitt nät. Att hitta sagda boss skulle varit en prövning i sig, om det inte vore så att Castlevania: Harmony of Despair låter dig se hela slottet på en gång med ett enkelt knapptryck. Känslan av att kunna ta in hela den labyrintiska byggnaden på en och samma gång är troligen nog för att lämna de flesta spelare andlösa de första gångerna, även om den känslan snart ebbar ut när man inser att spelet är nästintill omöjligt att klara av i denna vy. Hur imponerande det än är att få plats med hela kartan på en och samma skärm så blir spelaren och fienderna helt enkelt för små för att man ska uppleva att man har någon egentligen kontroll över situationen. Med resans slutmål redan avslöjat, så ligger utmaningen istället i att snabbt lyckas hitta rätt väg dit. Slottet går nämligen knappast att beskrivas som linjärt, och det lurar fällor och dödliga fiender bakom varje krön. För att sätta lite extra press på spelaren har man dessutom lagt till en klocka som ständigt räknar ned med en hissnande fart.

Teamwork är A och O i Castlevania: Harmony of Despair

För en ensam spelare kan klockan ofta visa sig vara en betydligt mer dödlig fiende än banans slutboss. Men använder man sig av spelets kanske mest innovativa grepp, dess flerspelarläge, blir den annars så hotande deadlinen inget mer än ett tidtagarur för att hålla koll på hur snabbt man kan klara av banorna. Varje spelare kan välja mellan en mängd olika karaktärer hämtade från de spel Igarashi arbetat med, med en rollista som sträcker sig från självaste Alucard till Ecclesias Shanoa. Även om alla karaktärer har lika stora möjligheter  att utforska spelets banor så är det ändå på skilda villkor de gör detta. Shanoa kan till exempel använda sig av magnetfält för att likt en katapult slunga sig fram genom slottet, medan Julius Belmont kan använda sig av sin trogna piska för att svinga sig fram á Indiana Jones. Karaktärer har dessutom olika extraattacker, men i slutändan handlar det ändå mest om helt och hållet kosmetiska val för spelaren. Även om spelet är fullt möjligt att ta sig igenom på egen hand, så är det ändå med ett gäng vänner som det är menat att avnjutas. Vissa banor är till och med designade så att det mer eller mindre krävs fler spelare för att man ska kunna ta sig igenom dem utan att förlora alla sina hit points.

Att ta sig till toppen av pyramiden är lättare sagt än gjort, då vägen vaktas av så väl låsta dörrar som mordlystna mumier!

Det är dock långt ifrån allt som är guld och grönska skogar. Tack vare det nya upplägget så har man förlorat den där ursprungliga känslan av utforskning som Castlevania är så känt för. Visst får man fortfarande den där härliga känslan av framgång när man äntligen hittar spaken som öppnar upp en ny dörr i Harmony of Despair, men glädjen är väldigt kortlivad då man ändå redan vet precis vad som väntar bakom porten. Tack vare att spelet börjar i sitt utzoomade läge, så kan man inte undvika att se allt vad banan har att erbjuda redan innan man ens fått ta kontroll över sin karaktär. Den ständigt tickande klockan gör dessutom att man inte längre tar sig tid att gå på upptäcktsfärd i slottets alla gotiska vrår som man tidigare varit så van vid att göra. För att försöka gottgöra detta har man inkluderat en hel del skattkistor som är strategiskt undangömda på banorna. I dessa finner du ibland vapen och utrustning, men dessa är aldrig fullt lika användbara som de du finner i den kista banans boss lämnar kvar efter sig. Det nya spelsättet är inte negativt i sig, men det gör tyvärr att man inte hinner avnjuta spelet på samma sätt som man annars kanske skulle vilja. Spelet är otroligt vackert och polerat, men få kommer nog ta sig tid att beundra de vackra och makabra pixelmästerverken spelet bjuder på när man ständigt blir påmind om den tickande klockan.

Många Castlevania-spelare kommer nog att rynka på näsan när de inser just hur annorlunda Harmony of Despair är jämfört med tidigare spel.  Att man sedan helst bör dela upplevelsen med andra spelare kommer troligtvis att driva ännu fler på flykt.Men ger man bara spelet en chans kommer nog de flesta finna mycket att tycka om. Koji Igarashis sista Castlevania-spel hämtar sin inspiration från över ett sekel av älskade spel, och varje pixel av Harmony of Despair går att känna igen från tidigare äventyr man haft i de vampyrbefästa slotten. Kanske får man helt enkelt försöka se bortom det nya spelupplägget för en stund, och se spelet för vad det egentligen är. Spelet var aldrig menat som ett eget fristående kapitel i serien, utan snarare som ett sätt för gamla och nya vänner att kunna dela sina minnen från en av världens mest populära spelserier med varandra. Sett som den kärleksförklaring spelet faktiskt är, så träffar det likt en träpåle rakt i hjärtat.

Betyg: 8 av 10

— — —

Johan Axell; Frombeyond-medarbetare

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*