Blödaren
Genre: Shot on video-slasher
Land: Sverige
Regi: Hans Hatwig
Skådespelare: Åke Eriksson, Sussi Ax, Eva Danielsson, Dan Stråhed, Mia Hansson m.fl.
Längd: 87 minuter
Betyg: 4 av 10
Släppt på bluray av Klubb Super 8 20/2 2026
Ni vet när man fingrar på en film i DVD-backarna, men tänker att man tar den en annan gång? Så var det för mig och Blödaren, som jag alltså aldrig köpte trots en billig prislapp. Sen blev den out of print och började gå för betydligt högre summor på Tradera… så därför var det en oerhört glädjande nyhet när jag såg att filmen skulle släppas på blu-ray.
Klubb Super 8 har sen maj förra året etablerat sig som en av de mest spännande aktörerna när det kommer till fysisk media i Sverige. Med fina restaureringar och läckra slipcovers, för oss filmdårar som går igång på sånt, har vi fått ett bolag i Sverige som verkligen tänker på filmsamlarna. Att Blödaren får plats i deras hittills rätt Christina Lindberg-dominerade katalog är ett tecken på att de också varierar sig i vad de ger ut.
Om vi vrider tillbaka klockan till 1983 stod slasherfilmen kanske inte i zenit längre, men var fortfarande populär och ofta ett säkert kort för att dra tittare till biograferna, åtminstone i USA. Att Hans Hatwig, mannen bakom tidningarna Poster och OKEJ, hade koll på USA gjorde honom kanske också lämplig att vara mannen som skulle regissera den första svenska slashern. Handlingen är precis så okomplicerad som den behöver vara; rockbandet Rock Cats (egentligen bandet Revansch) risiga turnébuss går sönder på vägen på väg mot ett gig, dessutom mitt ute i ingenstans. Efter lite irrande hittar de ett gäng övergivna byggnader, ovetandes om att en förrymd mentalpatient tillika mördare befinner sig där…
Framgångsreceptet för en lyckad slasher låter på pappret som en enkel sak. Morden får gärna vara blodiga och låta specialeffekterna stå i rampljuset, karaktärerna ska vara nog sympatiska för att du ska önska att de klarar sig från mördaren och tempot ska flyta på. Att det inte är, och detta säger jag med stor kärlek till subgenren, så många filmer som helt ror detta i hamn visar att det kanske inte är så enkelt.
Tyvärr hamnar även Blödaren i detta fack, då den begår ett par snedsteg i sin ambition att vara som sina amerikanska inspirationskällor. Allt för stor tid ägnas åt att karaktärerna traskar runt och pratar om ditten och datten. Nu är det väl för all del rätt mysigt att höra den där stockholmskan som inte verkar finnas kvar idag prägla den stolpiga dialogen, men det blir för mycket av det goda. För att ge ett exempel kan vi ta dansbandsmusikern Danne Stråheds karaktär i filmen, som mest ägnar tid åt att ro sin båt och prata i radio, eller ibland båda två samtidigt.
Samtidigt är filmen inte helt utan förtjänster. Det är rätt stämningsfulla miljöer och jag tycker Åke Erikssons mördare som gett filmen sin titel funkar bra som skurk. Kanske handlar det om hemmablindhet, men jag tycker också det är charmigt med att det är så svenskt och tafatt. I sina bästa stunder är det en habil slasher som hade mått bra av mer fart och mer ös.
Bland extramaterialet hittar vi intervjuer med regissör och skådespelare från diverse återföreningar, där Hatwig ärligt och sympatiskt bland annat berättar hur han kunde marknadsföra filmen i sin egen tidning OKEJ och samtidigt med vissa knep vagga in läsarna i att det kanske är Gene Simmons som spelar mördare i filmen. Att en film som Blödaren får så här mycket omsorg och faktiskt släpps på en rätt lyxig bluray i Sverige är inget annat än en kulturgärning. Det i sig är värt att lyfta på hatten för, även om filmen lämnar en del att önska.
— — —
David Larsson