Titel: 964 Pinocchio
Land: Japan
Premiär: 1991
Genre: Cyberpunk, experimentell body horror
Regi: Shōzin Fukui
Skådespelare: Haji Suzuki, Onn-chan m.fl.
Tillgänglighet: Utgiven på Blu-ray den 24 mars av 88 Films (Japanarcy collection)
Betyg: 7 av 10
Jag har hört Shōzin Fukuis 964 Pinocchio (1991) nämnas både här och där genom åren. ”En fullständigt vansinnig och sjuk cyberpunk-rulle!” sa exempelvis en god vän entusiastiskt efter att ha laddat ner den från någon tveksam torrentsida i början av 2000-talet. Den sortens beskrivning är dock inte särskilt uppseendeväckande när det handlar om japansk V-Cinema eller OVA-produktioner från det tidiga 90-talet – en era präglad av låg budget, extrem estetik och ofta kompromisslös experimentlusta.
Det som ändå gjort att 964 Pinocchio stuckit ut är att den återkommande nämnts i samma andetag som Shinya Tsukamotos kultklassiker Tetsuo: The Iron Man (1989). Den jämförelsen är heller inte tagen ur luften. De båda regissörerna växte fram ur samma underground-filmrörelse, och Fukui fungerade som assisterande regissör under inspelningen av Tetsuo. De två filmerna rör sig inom samma visuellt intensiva och groteska cyberpunklandskap, där identitet, sexualitet, kropp, teknologi och mänsklighet kolliderar i någon form av stroboskopisk extas.
I centrum för filmen står Pinocchio (Haji Suzuki), en cyborg konstruerad för prostitution, som efter att ha blivit ”defekt” dumpas på en av Tokyos bakgator i tron att han är förbrukad. Men Pinocchios livsgnista är ännu inte helt släckt. Vilsen och förvirrad ger han sig ut i den pulserande och gigantiska stadsdjungeln. Där möter han Himiko (Onn-chan), en hemlös kvinna plågad av svår psykisk ohälsa. Himiko förbarmar sig över Pinocchio, och tillsammans försöker de överleva på storstadens avskräde. Successivt börjar dock Pinocchios kropp att muteras, och hans identitet luckras upp. Samtidigt som företaget som skapat Pinocchio nu insett sitt misstag och är ute efter att radera hans existens permanent, suddas gränsen mellan människa, maskin, verklighet och mardröm sakta ut inför åskådarens ögon.
Visst kan man se 964 Pinocchio som någon form av andlig efterföljare till Tetsuo, och då inte bara i stil och tematik, utan även i sin obevekliga DIY-anda och råa, psykedeliska energi. Men även om dessa två filmer kan sägas tillhöra samma subgenrebrödraskap, har de också tydliga olikheter. Där Tetsuo är en metallisk, rytmisk allegori över industrialiseringens intrång i samhället – och inte minst i kroppen – är 964 Pinocchio en smutsig, hysterisk hallucination om alienation, psykisk ohälsa och existentiell kris. Tetsuo är en strikt, svartvit, mekanisk vision, medan Fukuis verk snarare framstår som dess psykotiska kusin – oförutsägbar, överväldigande, färgstark och emotionellt hysterisk.
964 Pinocchio bryter dessutom förmodligen ännu starkare mot klassiskt filmberättande. Den saknar exempelvis nästan helt dialog och fyller i stället detta vakuum med skrik, stön och monotona syntslingor. Den handhållna kameran, ofta placerad mitt i Tokyos trånga gator och smutsiga bakgårdar, förstärker känslan av dokumentär råhet och utblommad psykos. Lägg därtill en intensiv rytm i klippningen och scener fyllda av groteska mutationer, kroppsvätskor och förvrängda kroppar, så får du en ganska tydlig bild av vad vi har att göra med här. Och det är förstås en underdrift att säga att 964 Pinocchio inte är en film för alla. Både bristen på narrativ struktur och den experimentella formen gör den onekligen ganska svårtillgänglig. Det är egentligen mer ärligt att beskriva filmen som en audiovisuell attack än som en traditionell berättelse – man drabbas snarare än förstår.
Som tidsmarkör är detta hur som helst en mycket intressant skapelse. Fukui och Tsukamoto tillhörde samma subkulturella cyberpunkrörelse inom japansk film. De bröt sig loss från de traditionella filmskaparnas normer och utforskade det snabbt urbaniserade, högteknologiska samhälle som Japan hade förvandlats till efter 80-talets ekonomiska boom. De gjorde det i en intensivt psykedelisk form och med en punkig ”fuck you”-attityd som snarare liknar en revolterande musikrörelse än några trevande filmstudenter. Magra budgetar, experimentella effekter och klippning, samt extrem estetik, pressades till vansinniga nivåer och kom att inspirera generationer av filmare, både i och utanför Japan.
964 Pinocchio sätter också fingret på denna rörelses ambivalens: den är vulgär, extrem, provocerande. Den problematiserar den moderna, högteknologiska människans identitet, men rymmer samtidigt en djup fascination för de möjligheter som den tekniska utvecklingen erbjuder.
Nåväl, även om det är på både gott och ont, är 964 Pinocchio svår att överträffa som filmupplevelse. Har du ett intresse för japansk kultur, experimentell film och extrem body horror lär du bli helnöjd – men för andra kan 964 Pinocchio nog snarare upplevas som en prövning.
Fotnot: 88 Films ”Japanarcy Collection” har hittills onekligen blandat både högt och lågt. 964 Pinocchio är dock en film som verkligen gör skäl för samlingens namn. Min förhoppning är nu att vi även får ett släpp av Shōzin Fukuis film Rubber’s Lover (1996). Den ska nämligen fungera som någon form av prequel – och det vill man ju se.
— — —
Kristoffer Pettersson