Det är synd att Hardy inte grävt djupare i den irländska folktron, men sämre produktioner än ”The Hallow” har man helt klart vilat ögonen på. Gillar man skräckfilmer som satsar mer på stämningen än action så kan man trots allt ge filmen en chans.
Som kuriosa är Francis Ford Coppolas ”Nattens Skräcknäste” intressant att ta sig an men som filmupplevelse är den si så där.
Porno & Libertá är välgjord, intressant och absolut på topphalvan inom dokumentär av detta slag. Helt klart sevärd, men var beredd på närgångna scener av det p-våffliga slaget.
På 1970-talet visste de hur en hämndslipsten skulle dras, och denna stänkare kvalar helt klart in på listan över rullar man bör se om man gillar att hårdkokt hämnd och pang pang.
Tyvärr blir inte Scherzo Diabolico i slutändan mycket mer än en hämndhistoria i mängden. Även om det fungerar hantverksmässigt, blir det aldrig särskilt spännande.
Alla med hjärtat på rätt ställe vet att den vilda västern gör sig bäst i pastaformat. Och inte vilket pasta som helst, det är spaghetti som gäller.
På ytan är ”Emelie” en underlig mix av element, men teamet bakom filmen lyckas ändå ro hem det. Man lyckas skapa ett ytterst mänskligt monster, långt ifrån Jason och Freddy, utan istället betydligt närmare dig och mig.
Det kan vara så att jag gillade ”Feed The Devil” lite mer än vad den förtjänar då jag har en förkärlek för filmer som involverar Indianlegender och jag förstår verkligen varför många skulle ge upp efter att ha följt Marcus på hans rövhålsäventyr i en halvtimme eller så. Men, om…
”Cherry Tree” börjar ganska lovande. Men sedan bär det allt snabbare utför.
Alingsås, eller ”potatisstaden” som den ibland kallas. En mindre stad som varje år anordnar en potatisfestival till Jonas Alströmers ära och som är känd för sina kaféer. Det är väl inte annat än rimligt att en idyllisk ort som denna väldigt bildsköna och pittoreska plats är hem för två filmfestivaler…