”The Last Man On Earth” känns lite bortglömd, vilket jag tycker är synd för den förtjänar att finnas i filmhyllorna hos alla och envar som tycker om rysare. En klassiker, om än inte en genre-etablerande film som exempelvis ”Night Of The Living Dead” blev, men väldigt sevärd och långt mycket…
När filmen rullar igång så känns det lovande, stillsam, lugnt tempo. En bil rullar genom ett vintrigt landskap. Men ”We Are Still Here” kör ganska snart i diket utan den ens hinner komma upp i tempo.