Turbo Kid (2015)

Turbo Kid
Äventyr/Sci-Fi, Kanada/USA/Nya Zeeland, 2015
Distributör: Studio S
Regi: Francois Simard, Anouk Whissell, Yoann-Karl Whissell
Medverkande: Munro Chambers, Laurence Leboeuf, Michael Ironside m.fl.
Längd: 93 min


1I en postapokalyptisk framtid har världen blivit en livlös öken full av faror och vattenbrist. Föräldralöse The Kid (Munro Chambers) lever ett ensamt liv men drömmer sig bort från den bistra verkligheten via sina älskade serietidningar. När han så finner en vän i den sprudlande Apple (Laurence Leboeuf) ser livet plötsligt lite ljusare ut, men lyckan hotas av den sadistiske skurken Zeus (Michael Ironside) som hittat en ny metod att utvinna vatten genom likdelar …

Från Kanada kommer en film med tajt budget som på papper utlovar en orgie i klassisk kultestetik a la 1980-talet. George Millers Mad Max-serie (1979, 1981, 1985) står ut som tydlig inspiration likväl som man kan ana att de tre regissörerna också lånat friskt ur Alan Johnsons Solarbabies (1986) och Cannon Films digra katalog av galna filmsspektakel.

Genrefans världen över har gått upp i brygga av upphetsning över Turbo Kid. Sett till vad filmen utlovar så borde jag också göra det, men dessvärre är jag ju en riktigt grinig typ som inte låter mig övertygas så lätt.Turbo Kid bjuder på hela famnar av rosenskimrande nostalgi och charmiga hyllningar till 1980-talets förlovade filmvärld. Regissörerna har slagkraftiga visuella idéer och en hedervärd ambition och om inte annat påvisar deras bedrift att det går att realisera intressanta framtidsdystopier även om man har en stram budget; ett faktum som fungerar som en stark uppmuntran till självständiga filmskapare att fortsätta kämpa för sina visioner.

Turbo Kid med sin parhäst Apple.
Turbo Kid med sin parhäst Apple.

Anslaget är relativt tilltalande och tonen skönt udda. De nedbrutna miljöerna gör sig bra på bild och bildar en fin duo tillsammans med den retroklingande scenografin. Mycket omsorg har också lagts ner på de praktiska specialeffekterna och även om många jämför filmens blodstänkta stridigheter med Peter Jacksons tidiga splatterrullar, så ser jag ett starkare släktskap med producenten Jason Eiseners übertrashiga Hobo With a Shotgun (2011). Det stora felet med Turbo Kid är att man tycks ha ansträngt sig så vidunderligt hårt för att skapa en visuell hommage till forna tider att man helt glömt bort själva berättelsen. På det stora hela är det ruskigt tomt på faktiskt innehåll och många gånger gör filmens narrativ halt. Att fylla ut 90 minuter ter sig kämpigt och tempot tuggar på i maklig takt.

Blod bjuds det på med råge...
Blod bjuds det på med råge…

Vidare kan jag inte påstå att jag bryr mig så värst mycket om filmens huvudpersoner. Ibland går det till och med så långt att jag skiter fullständigt i vem som lever och dör, bara någonting händer som för handlingen framåt. Visst, många av 80-talets genrefilmer satsade inte direkt på att skapa känslomässiga band till sin publik men man hade åtminstone den goda smaken att peppra innehållet med händelserik action. Där fanns det liksom inte tid för någon direkt eftertanke hos åskådaren eftersom att man hela tiden befann sig i en ständig framåtrörelse. Turbo Kid däremot tampas med att få upp någon slags fart överhuvudtaget och då kommer otåligheten som ett brev på posten. Filmen känns på något vis ofärdig och frågan är om berättelsen som sådan ändå inte gjort sig bättre som kort- eller novellfilm (vilket den var från första början).

Michael Ironside gör en smått överdriven men underhållande bad guy.
Michael Ironside gör en smått överdriven men underhållande bad guy.

Trion Simard och Whissell har skapat en film som blickar tillbaka på gamla klassiker och hyllar deras estetik. Idéen är fin och hantverket inte så pjåkigt, särskilt med tanke på de små summor som Turbo Kid är gjord för. Michael Ironside bjuder på en underhållande ond rolltolkning som hämtad ur den gamla svaveldoftande skolan och filmens blodiga slagsmålssekvenser är helt klart sevärda. Bara det räcker dock inte för att skapa en fantastisk filmupplevelse och efteråt känner man sig som åskådare lite snuvad på konfekten. ”Var det allt?” frågar man sig.

Som genrefan är man tyvärr svältfödd på riktigt bra filmer; de dyker upp då och då, men däremellan får man hålla till godo med alster som inte lyfter till några särskilda kvalitéer. Emellanåt känns det som att folk är så desperata efter att se något med klass att man liksom nöjer sig med rullar som egentligen inte är helt hundra. Själv ikläder jag mig rollen som motvalls kärring och vägrar haka på hyllningskören som lyfter Turbo Kid till skyarna. Ska man göra en hommage får man fasiken se till att göra det ordentligt, ty nära skjuter ingen hare. Kanske får du ut något av filmen, kanske inte. Så här i efterhand skulle jag i alla fall hellre velat lägga min tid på att se om några gamla favoriter…

Betyg: 5 av 10 


Sandra Wallin

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*